Läs om samernas hundhållning under första hälften av 1800-talet

Vallhunden
Hund är lappens bästa egendom; lapp, som har dåliga hundar, blir fattig. En vallhund säljes icke, om och en oxe bjudes; en sådan är bättre än karl, vet i allt bäst att driva renarna; näst renen lappens bästa egendom. En hund köptes för en rentjur. Vallhund kostar nu (1833) 3 silverdaler; gamla säljas åt svenskarna. husbonden har en hund, drängen en, pigan en.

Lapphunden är en nordisk spets, till vilken avdelning polarfolkens och andra nordliga folkstammars hundar höra, och denna samma hundras användes av den till såväl jakt- som vakt- och vallhundar. Det är denna hunds utomordentliga egenskaper som vallhund, som nu göra honom så dyrbar och oersättlig för lappen, men i forna tider, när lapparna ännu levde på jägarstadiet, voro säkerligen dessa hundar av stor betydelse för dem som jakthundar.

Kännemärken på god renhund.
Å en valp kunna de se, om den duger till renhund. Renhundar av bästa slag ha bred nos, korta breda fötter; lapparna vilja ej ha långbenta och stora, utan medelmåttiga, stadiga, grova hundar. De se å nos och klor, om de äro goda, dugande hundar.

Renhunds lämplighet för jakt.
Björn och skogshundar duga icke till renhundar; få gå obundna. Vallhund får ej vara jakthund, emedan han då kan fara från renarna. Såvonj, god både ren- och skogshund. Renhund duger till björnhund

Kommandoord.
Renhunden är så övad, att han förstår blott man visar med hand; as mingelest [driv på bakifrån]; as raddeb [spring och skäll utefter kanten av hjorden]; as jårgel [vänd renhjorden]; tseh talle, ropas när han skall sluta; när tex en ren stannar efter, ropas as tobbelt [driv honom därifrån] eller as mingelest vuojetet [kör på honom bakifrån; av vana höra renarna och förstå hundarnas namn och ordet pienje [hund]

Tsuh mingelest, as raddeb, att vända om renarna; tseh telle eller juo tell, slut, det är nog; ålos tsaggi, icke fort; tjarg, fort. As raddeb; as jårgel; as mingelest; guots mingesn [spring bakom]; as vuojet [driv på] eller utset botsit [sök renarna]; tseh telle. Jårgel älekeb [vänd om hjorden], helt och hållet vända om hjorden; kaivat älekeb, vik hjorden

Hundarna vakta hjorden.
Vilja ej ha sarves pienje [icke kastrerad hund], som vallar; skall bita renarna, att de rädas, men litet och varsamt, i annat fall akta de honom ej. Hade flera hundar, så att man bytte om; somliga hundar följde hjorden om dagen, somliga om natten. Rika lappar ha 4 a´5 hundar.

Fordom brukades få hundar, man ville icke ha många hundar, som skallade i skogarna; Hade [nu] många hundar, i synnerhet de lappar som svulto dem, att de voro svaga och måste låta dem byta, turvis följa efter lott; » hel vase » av hundar. byta om renhundar; 1 a´2 på en gång. Sommarn brukas ej hund, emedan renkon då är rädd om kalven; hundar, annat än när de skulle samla ihop renarna för att flytta mm, driva dem till ett annat fjäll.

Hundar få ej vara på vallen. Höstflyttningen ha hundarna värsta göromål att sammanhålla renarna, som då trå var sin väg nedåt landet; men sommarn eller våren, kalvningstiden, är deras bästa tid, ävensom när det är tjänlig vinter.

Föda.
Måltider. Få mat på morgon och afton, endast afton. Få mat på kvällarna, men även på morgnarna, när de slita ont. Om en hund får mat två gånger dagligen, blir han fet och driver bättre. Matskål. Pienjen-tjukt [hundens skål], sämre skål, vari mat åt hundarna, läppje-skål (tjuoket [dricka (om hund)]; ge ibland i kitteln, när de äro utan skål. Tjukkt, hundskål. Pienjen tjukte Maten. Hund skall äta kokad mat, kall, ej rå. Ost, mjölk och ben av fullvuxna renar gavs aldrig hundarna; renblod sparades till välling åt dem om sommarn, vari fett lades. Hundarna få aldrig renkött, renost, renmjölk; t.o.m om något spilldes därav, kastas det i källor, bäckar; men av stelnade[självdöda], sjuka renar gives blod, tarmar, lungor. Får avredd soppa ( smalek ) till mat. Få ej mjölk men kött. Kåste [ torrt, litet härsket kött] värmes åt hund.

De ge hundarna mat var kväll, nämligen avredd soppa, varav de få äta sig mätta; middag kunna de ock få smaka blodvälling eller mjölvälling. Brukade renblod nästan blott åt hund; därför bars hela sommaren en blodkagge; När köttet kokat tillräckligt, är detta svagare, men spadet starkare, vilket då även ges hundarna, när de smältat av med mjöl; i brist på mjöl brukas renblod åt både folk och hundar. Habbmots kåbbla [?lunga], små särskilt, ges åt hundarna. De tuktades vanligen att icke röra mat; i södra delarna av denna lappmark brukades icke ge dem av mjölk, ost, men i norra delarna få de sådan mat. Lakens skinn gavs hundarna. Av kokade fisktarmar bli de feta. Blemmiga fisktarmar kastades åt hundarna.

Hundarna hindras från att bita renarna.
Grimma påsättes. Vuognestak, ett slags grimma, som sättes å hundar, som bita renarna för hårt; en skinnlapp, med näver över för regn, fastsyddes starkt över "snoken" och bands bakom huvudet; han kunde då blott låta litet, ej bita; brukas blott sommarn, då renens skinn är så tunt och såret kan ruttna; vintern mindre farligt, då vakta vallhjonen och ha hunden i band; vilja ej gärna slå av dem tänder, emedan goda jakthundar ej sedan skälla och bita.

Hindras springa fort.
Glapo, klabb, som hund drar, att han icke må springa hårt efter renarna. Tjolgo, käpp som han släpar, för att hindra honom från att jaga renarna för hårt och för att man må nå att tukta honom därför. När renarna bli skrämda, tex av varg, tas hund i band, emedan hunden springer mot vargen och denne kan taga honom. Hundarna äro alltid lösa; när vajorna kalva, kan någon odygdig has i band, men sällan.

Hunden avlivas.
En och annan lapp vill ej döda en gammal vallhund; de ha honom så länge han lever; räcker ej längre än 6 a´7 år, emedan han sliter för mycket ont. Väl skötta hundar räcka 10 år. Bovvet pienjeb, döda hunden; [bovvet] säges om alla djur utom renar och björnar.

Hunden slås ihjäl med en yxhammare i huvudet, stelnade med ett slag; att binda honom och på annat sätt döda honom ansågs fult och "rörande", emedan han då "gnistrar" och förstår; man ledde honom i band och tvärslog. Fordom slogos hundarna ihjäl, man fick ej skjuta dem, emedan de fördärva bössan, att den icke sedan kunde brukas åt fåglar mm.

Hunden är på intet sätt priviligerad i lappens föreställningsvärld. När man talar om att "döda hunden", användes det vanliga bovvet, det som säges om alla andra djur, och även i övrigt begagnas, så vitt jag känner, icke i något fall ett särskilt språk när det gäller hunden, såsom fallet är med andra djur.

Detta beror måhända främst därpå, att hunden alltid betraktats såsom ofarlig för såväl människor som renar och dessutom aldrig varit villebråd för lappen, utan ständigt tam. Över honom har ej vilat något av den gåtfullhet, som tillkommer det farliga och det främmande, han är endast för lappen husdjuret, som gör tjänster och ständigt finnes för ögonen. Men underligt nog tycktes det som om hunden i lappens tanke vore ett orent djur.

Han får ej beträda påssjo [innersta delen av kåtan], det heliga rummet, och till offerställena fick han ej heller gå, ett förbud, som även drabbade kvinnorna. Han måste alltså genom sin närvaro anses vanhelga det rum, dit det främsta villebrådet fördes in i kåtan, och profanera offerplatsen. Kanske beror detta ytterst på hans deltagande i jakterna, han skadar visserligen oftast ej direkt villebrådet, men han är en viktig medhjälpare, när det gäller att infånga detta